Det kanske tar emot, men vi hör ihop. Inget kan ändra på det.

Idag var tredje gången på mindre än en vecka som jag grät. Jag vet inte varför. Jag gråter inte, egentligen. Idag vet jag faktiskt varför jag grät. Jag blev ledsen, men mest besviken. Jag hoppas du läser detta och förstår vad du gjorde. För jag satt på tåget och grät, helt ensam och var bara besviken på vad du gjorde, eller snarare inte gjorde. Jag har gråtit en gång tidigare så där ensam, men då hade min farmor dött dagen innan och den enda jag vill bli tröstad av var av dig. Du kom aldrig på bussen den där dagen, du var sjuk.

Idag gjorde du mig besviken på ett sätt du aldrig tidigare gjort. Jag kände mig som tio år igen och jag låg där i sängen och grät. Denna gången var det annorlunda. Denna gången var det faktiskt bara du som gjorde fel.

Jag blir ledsen när jag tänker på allt jag gjort för dig. Att jag ställt upp för dig enda sen du föddes. Att jag aldrig har fått något tillbaka. Det gör mig så ledsen. Jag blir arg på mig själv när jag gråter på grund av dig. Men du är ju så mycket mer för mig än du nånsin kommer förstå. Som en lillasyster och vän.

Jag bara undrar hur länge du ska hålla på att skylla på din ålder. Det är fan dags för dig att börja tänka om. Börja tänka på andra än dig själv. Du kan inte hålla på så här länge. Du är stor nog att veta skillnad på rätt och fel. Detta var fel! Denna gången sårades jag. Vem blir det nästa gång?