En kort, bitter liten svamp

I onsdags var jag och Ida och redovisade vårt projektarbete för ANT-gruppen i vår kommun. Det var lärorik på flera sätt, aldrig hade jag kunnat tro att vi skulle kunna stå där framför så många "viktiga" personer med det självförtroende vi hade! Det gjorde vi bra. Jag var delaktigt men samtidigt åskådare. När jag stod där drogs jag, utan att jag ville det, tillbaka till en jobbig mellanstadietid. Det har tagit mig så lång tid att förstå hur jobbig den faktiskt var för mig. Visst kan jag skämta mycket om det, men innerst inne så är mitt hjärta fullt av sår som är lätta att riva bort skorpan på så blodet återigen börjar rinna. Jag vill låtsas om att jag har det självförtroende som krävs för att lämna den tiden bakom mig helt.

Jag stod där, framför så många personer, och hörde de prata om hur viktig den tiden är för självförtroendet. Klart som fan mitt självförtroende inte alltid är de bästa. Det räcker med att vi möts på stan eller att jag ser er på bild, jag får fortfarande en klump i magen. Ni vet antagligen inte om det. Hade jag haft chansen hade jag gjort vad som helst för att förändra all den där tiden. Jag var inte mig själv då. Jag vill i alla fall hoppas att hon som bodde i min kropp då inte var jag. Hon var i vilket fall inte en kort, bitter liten svamp! Och om jag inte är en kort, bitter liten svamp, då är jag inte Amanda!