Tre år

Det var en dag sen för snart tre år sedan. Jag kan inte förstå hur snabbt tiden går. I början tänkte jag på den dagen hela tiden och fortfarande tänker jag nog på det varje dag, men ändå, det är inte samma sak nu. Jag går vidare. Tänker inte på det på samma sätt länge. Den saknaden, den försvinnernog aldrig. Döden är hemsk. Har man sett det med egna ögon gör man vad som helst för att inte hamna där själv. Den var min farmor som dog. Det var min farmor som togs ifrån oss alldeles för tidigt. Farmor tänker ni, då var hon säkert gammal. Min farmor var 61 år när hon dog för snart tre år sedan. Det är inte gammalt alls. Hon hade kunnat leva 25 år till utan problem, om det inte hade vart för cancern hon fick...

På måndag är det hennes dödsdag. Andrafebruaritvåtusensex. Jag minns hela den dagen helt i detalj. Jag minns mer än jag gör av någon annan dag. Jag minns att jag gick hela dagen och visste att det hade hänt något. Farmor hade varit sjuk så länge så vi visste alla att det kunde hända när som helst. Jag träffade farmor sista gången dagen innan hon dog. Då såg hon ut som ett levande spöke. Det var den hemskaste synen jag någonsin sett. Det där var inte min farmor! Jag minns den där känslan, när jag kom hem från skolan och mamma mötte mig och Anton i dörren. "Farmor har gått bort". Jag slängde min jacka, blev så arg. En sekund senare satt jag på golvet i hallen och grät medan mamma kramade om mig och grät lika mycket hon. Det var den värsta dagen i mitt liv.

Jag vet vad cancer kan göra med en människa. Jag vet att cancern kan flytta in i någon annans kropp och förstöra kroppen helt. Jag vet att när man tror man är frisk, när man tror man ska klara sig, det är då man blir sjuk på riktigt. Det är då man slutar äta, gå och prata. Det är då man slutar leva. För man kan sluta leva men ända inte vara död. Jag har sett det själv.

Jag vet att jag skulle gjort vad som helst för att slippa se någon så där sjuk en gång till. Det är ett lidande som man inte ens kan fantisera om hur det är förrän man sett det själv. Man vet att döden är nära och det allra värsta, man vet att döden är det bästa som kan hända för att slippa lidandet. Jag saknar min farmor något helt enormt, men samtidigt vet jag att hon aldrig skulle kunna bli helt frisk.

Jag har aldrig gråtit så mycket som de dagarna före och efter farmor dog. Jag hoppas jag slipper göra det igen.

Det är tre år sedan nu.

Jag saknar dig fortfarande lika mycket!

Min farmor<3