Jag älskar mitt meningslösa liv: Even Better Than The Real Thing

I veckan fyllde min gammelmormor Dagmar 90 år och idag skulle vi hem till henne och fira henne. Bara de närmsta, barnbarn och barnbarnsbarn. Mysigt tänker ni, med en liten middag bara med det närmsta när man fyller 90. Då har jag inte nämnt att mormor Dagmar har fött 9 barn. De i sin tur har skaffat mellan 2 och 4 barn var och de flesta av dem även skaffat massa barn. Det var över 20 kusiner sina familjer som var hemma hos dagmar idag. Vi var väl mellan 60 och 70 stycken och då var alla inte ens där.

Det var kaos. Fast ett mysigt kaos. För när allt kommer omkring är vi faktiskt släkt och när jag såg dem allihopa insåg jag att jag inte ens kunde namnen på alla. Jag har nog inte träffat alla på säkert 5 år och de små barnen jag mindes hade plötsligt blivit stora. Nu låter jag som en tant.

Men man får väl ändå säga, att när man sitter och firar sin 90årsdag med sin familj och det nästan är 100 som ingår i familjen har man väl lyckats ganska bra? Då måste man väl sitta och njuta och vara stolt över vad man åstadkommit? Då skulle jag tro att man kan dö väldigt lycklig.

Vi är en stor släkt där det är omöjligt att ha koll på alla, men inte för mormor Dagmar. Tanten fyllde alltså 90 år har en familj som nästan består av 100 personer och ändå har hon koll på allt och alla. Hon vet allt, är helt klar i huvudet och är bättre på namn är någon annan jag känner. Mormor Dagmar är en riktigt stålkvinna, hon.