Take What You Take

Ida frågade mig idag om jag var en sån där som lätt "öppnade upp" mig för folk. Jag är inte det, men jag försäker bättra mig. Och jag är ändå ganska säker på att jag har bättrat mig väldigt mycket de senaste åren. Ida är, liksom jag, svår att verkligen kära känna på djupet. För när jag tänker efter är det nog bara två, kanske tre stycken som verkligen gör det, känner mig på djupet. Ida sa att hon aldrig skulle kunna ha en sådan relation som jag och Hanna har, där vi pratar om allt på djupet med någon. Jag hade aldrig tänkt på det så, att vi pratar så mycket seriöst, men när Ida sa det blev det uppenbart. Hanna känner mig bättre än många andra och tvärtom.

Linnéa känner mig bäst. Det beror inte enbart på att hon är min bästa vän utan för att jag känt henne längst. Utan att Linnéa vet om det vet jag ofta hur hon känner, även fast hon inte berättat det och jag tror ganska säkert att Linnéa känner precis samma för mig. Jag vet hur Linnéa är, när man ska dra sig undan, när hon vill prata eller inte prata. Jag har lärt känna henne så bra. Jag genomskådar henne när hon inte säger som det är och ofta behöver inte ens säga hur det är för jag kan räkna ut det ändå.

Det är svårt att verkligen lära känna någon, men det är ännu svårare att låta någon lära känna en själv. Jag vet varför jag haft svårt att "öppna upp" mig. Det beror mycket ¨på min låg- och mellanstadietid där jag ofta blev sviken. Jag visste inte då vad riktig vänskap var.

Jag vet ganska säkert att det inte är svårt att lära känna mig, för jag vet att jag är öppen för nya folk. Men jag vet också, att det krävs väldigt mycket för mig för att dela med mig av mina innersta tankar. Men när man äntligen lärt känna folk på djupet då vill man inte släppa dem ifrån sig. Det är riktig vänskap och det är en anledning till varför livet blir så mycket roligare att leva.

Det var allt för mig för stunden, ikväll ska jag och Linnéa ha pyjamasparty!

Ciao!