Jag minns så väl alla de där stunderna vi delat. Hur jag älskat dig och sett upp till dig. Hur jag tagit all min lediga tid och gett dig. Numera går jag genvägar för att slippa se dig, ser jag ditt nummer ringa blir jag iskall i kroppen. Du har skämt ut mig på grund av de där samtalen, de har gjort mig ledsen och rädd. Du kan skylla hur mycket på oss som du vill, för vi har inte varit perfekta. Men i det stora hela har du gjort ett val. Att jag inte är med i ditt valet längre är inget jag kan göra något åt, tyvärr.
Jag minns allt, från första stunden. Hur du gjorde mig varm i hjärtat, hur jag kände mig trygg hos dig. Du har ju sagt det tusen gånger till mig. Du berättar samma sak gång på gång. Du vet det lika väl som jag, jag älskade dig. Jag älskar dig. Det är det som gör mig så ledsen.
Nu vet jag att det legat i luften länge, att det förklarar varför du betett dig som du gjort de senaste åren. Men det spelar ingen roll, det är inte en bortförklaring. Jag vill att du ska förstå att du förstör dig själv och du förstör oss. Jag vill inte förlora ännu en som jag älskar. Jag önskar att du hade lyssnat, jag önskar att vi hört nödropen. Kan vi hjälpa dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar