Jag får liksom ingen ordning på mitt liv

Att vara stark är antagligen det svåraste man kan vara. Fysiskt stark kan man alltid träna upp (antagligen aldrig jag eftersom jag är så in i bänken lat men de allra flesta andra kan), psykiskt stark är något man föds till. Antingen blir man det eller så blir man det inte. Antagligen har detta något med gener och kromosomer att göra och hade jag lyssnat bättre på Jimmy på Naturkunskapen hade jag kanske kunnat berätta varför. Med detta överlämnar jag helt till Signe.

Men tillbaka till det där att vara psykiskt stark, för hur lätt är det egentligen att inte höra av sig, när man vet att man inte borde? Hur lätt är det att ignorera de känslor man brottas med så länge? Hur lätt är det att ha pli på sig själv att göra det som är rätt och inte det man bara vill? När hjärtat har gått sönder, klumpen i magen växt sig större än nånsin och tårarna är fler än vanligt, hur ska man då kunna göra det som är "rätt"? Hur ska man kunna låtsas vara stark när man verkligen inte är det?

Ser man att personen i sig är inne på msn eller facebook, hur ska man då kunna undvika att skriva när det är det enda man vill. När telefonen piper och man bara hoppats att det från personen, fast egentligen vet man redan innan att så inte är fallet. Hur ska man kunna få sig själv att stå på sig?

Man kan få ett slag i magen. Man kan välja att hoppa framför tåget eller att gå vidare som inget har hänt. På nåt sätt tror jag att båda gör lika ont. Den där känslan när allt är förlorat, när det värker i hela kroppen, det tror jag ta man fan gör lika ont som att hoppa framför tåget.

Att vara psykiskt stark är inte allt. Någon gång måste man faktiskt visa att det gör så där förbannat ont. För den där smärtan är något vi alla någon gång kommer känna. Hur jävla ont det än gör så finns det alltid någon som har ondare. Någons hjärta som gått i ännu fler bitar, någons klump i magen som är ännu större och någon som fäller ännu fler tårar än vad du gör.