Och hon kommer från främmande vidder

Nästa vecka ska jag på anställningsintervju i Göteborg för ett jobb i Idre i vinter. I Idre, där min pappa föddes och min farmor tillbringade sina 20-25 första år. I Idre, där jag har mina rötter, där jag har släkt som jag aldrig nånsin träffat. I Idre, där jag tillbringade en vecka varje vinter som liten. Jag vet inte om Idrefjäll är det som lockar mest just nu, men jag har i alla fall blivit uttagen för intervju. Och givetvis kommer inte det betyda att jag har garanterat jobb, men det är i alla fall ett steg närmre på vägen.

Pappa sa det idag, hade min farmor vetat att jag ens sökte ett jobb i Idre hade hon gråtit nu. Jag gråter av tanken av att jag gjort nåt som min farmor hade tyckt om, nåt som gjort henne stolt. För farmor var hennes hemort något som gjorde henne stolt. Varje gång hon fick prata med någon på sin dialekt, som ingen av oss i familjen förstod, lös det i ögonen på min farmor. Varje gång hon fick prata om Dalarna blev hon sådär glad som min farmor så sällan var annars. Även fast hennes bakgrund där var det som påverkade henne mest var det också det som gjorde henne gladast. Hon längtade dit så mycket, det förstår jag nu.

Idag var första gången på länge jag fick tårar i ögonen när jag tänkte på farmor. Jag saknar henne så mycket.