The desperate kingdom of love

Jag kan, helt ärligt, erkänna att jag var (är?) minsann inte något lätt litet barn. Nej tvärtom, ibland är jag faktiskt genomjävlig. Eller i alla fall genomenvis. Min mamma har kanske inte alltid haft det superenkelt med mig (till skillnad mot min bror som alltid varit en liten ängel).

• Redan när jag va runt två fick mamma komma på ett "bestraffningssätt". Att slå ungen var tydligen inte helt okej. Istället bestämde sig mamma för att skaffa ett "mammafängelse". Detta mammafängelse var min lillebrors spjälsäng och eftersom jag var för tjock och osmidigt kom jag givetvis inte därifrån om mamma väl hade satt mig där. Så varje gång jag var jobbig så mutade mamma mig alltid med mammafängelset.
  
  
• Tiden gick och jag blev lite för stor för mammafängelset så mamma fick hitta en ny taktik. Hon visste att jag älskade mina böcker så ett hot var "Städar du inte ditt rum så kommer jag slänga dina alla dina böcker." Jag kanske var runt fyra-fem år, och mycket riktigt, böckerna hamnade i skräpet. Jag har alltid varit envis och vinna över mamma har aldrig varit speciellt svårt så jag gick in på mitt rum och hittade ytterliggare några böcker som hon glömt slänga så jag tog med mig som till mamma och sa "Du kan lika gärna ta dom här med för jag tycker i alla fall inte att dom är så bra."
  
  
• Den taktiken funkade inte heller så mamma började muta mig "Städar du inte nu så kommer vi inte åka till mormor." "Ha! sa jag, jag vet att vi kommer åka till mormor i alla fall." Och mycket riktigt snart åkte vi iväg..
  
  
• Så mamma började med en annan taktik. "Städar du inte nu så slänger jag ut dig på trappan." Och snart stod jag där på trappan medan mamma låste dörren in till huset. Jag är inte överdrivet dum så jag började plinga på ringklockan oavbrutet till jag hör min bror, som var extremt känsligt för höga ljud när han var litet, säga "Snälla mamma, vi kan väl släppa in henne." Mamma fick såklart dåligt samvete och snart var jag inne igen.
  
  
• En annan gång ville jag absolut inte ha på mig bältet när jag åkte bil. Mamma blev så arg så hon stannar bilen mitt på vägen, ska gå ut och slänga ut mig ur bilen, men mamma slänger upp dörren i sin egen panna (vilket resulterade i en stor bula flera veckor framöver). Kan väl säga att mamma blev helt yr och glömde bort att hon egentligen skulle slänga ut mig ur bilen. Sätter sig tyst på förarsätet och kör iväg. (och självklart hade jag inget bälte på mig)
  
  
• När pappa pluggade i Örebro var jag runt 11-12. Han spenderade då veckorna där och kom hem till oss på helgerna. En dag blev jag sur på mamma (minns inte varför) men jag blev så förbannad så jag tog vår fåtölj, slängde den i backen, drog tag i mattan så allt på den rasade, slängde fjärrkontrollen rakt i backen. Sprang ner på mitt rum och satte på den högsta volymen på tv:n (eftersom jag ville att mamma såg på annat program uppe). När jag la mig för att sova hör jag att mamma ringer och grinar till pappa och säger "Nu får du komma hem, jag klarar inte att ta hand om henne..."
  

Äh, jag var (är?) faktiskt rätt snäll emellanåt också!